Jäsenalueelle

10 mål för psykiatrin

 

1. Minskning av stigma

För att trenden med öppenvårdsverksamhet ska lyckas krävs arbete och satsning på minskning av stigma.

Minskning av stigma förutsätter en nationell strategi. Föreningen främjar beredning av en nationell strategi genom Mentalhälsopoolen. Olika alternativ som föreningen kunde använda sig av bearbetas av den socialpsykiatriska sektionen.

2. Tidig upptäckt och vård av störningar

Man har inte satsat tillräckligt på förebyggande av psykiatriska störningar. Utveckling av skolhälsovård med samarbete som överskrider professionella gränser är ytterst viktig. Psykiatriska störningar kan identifieras i ett tidigt skede, och den hjälp som ges är effektiv.

Behandling av förstagångspsykos är en hörnsten för prognos. Snabbare inledning av behandling leder till bättre prognos och minskad dödlighet.

3. Ökad kännedom

Mental hälsa, dess främjande och psykiatriska störningar bör ingå i skolans hälsokunskapsundervisning. Undervisning i skolor ökar medborgarnas läskunnighet när det gäller mental hälsa och ger dem större möjligheter att upprätthålla sin egen hälsa och söka hjälp på eget bevåg. Förloppet av svåra störningar kan påverkas genom ökad kunskap, som gör det lättare att söka vård.

4. Tillgång till vård

Psykiatrisk vård arrangeras i främsta hand som öppen vård. Detta förutsätter att det finns tillräckliga kvalitativa och kvantitativa resurser inom den öppna vården. Man borde skapa akutvårdsenheter med låg tröskel, psykiatriska "kris- och traumaenheter" där patienten inte behöver en skild remiss. Patienten borde få vistas i en sådan enhet i två dygn utan att enheten behöver fatta beslut om huruvida patienten ska skrivas in på sjukhus eller inte. Patienter vid dessa enheter borde undersökas av läkare senast inom ett dygn. Tillgång till flexibel och frivillig vård kunde minska behovet av vård på sjukhus.

Utgångspunkten för sjukhusvård är att den i första hand ska vara frivillig. Minskning av tvångsvård förutsätter smidigt samarbete mellan den öppna vården och sjukhuset, tillräckliga personalresurser samt ökade möjligheter till vård i hemmet. Om avståndet mellan den öppna vården och sjukhuset är långt kan utvecklingsarbete inte utföras, eftersom den koordination som behövs inte kan uppnås. Minskning av tvångsåtgärder förutsätter ett tillräckligt antal personal per patient samt utbildning av personal. Man bör också ta i beaktande att minskning av tvångsvård inte får ske på bekostnad av vårdkvalitet.

Det finns goda motiveringar för arrangering av psykiatrisk sjukhusvård vid allmänsjukhus. Detta skulle garantera bättre möjligheter till somatisk sjukvård än för närvarande, samt å andra sidan bättre utnyttjande av psykiatriskt kunnande inom somatisk sjukvård. Psykiatrins karakteristiska särdrag kan dock fortfarande bevaras om hela det psykiatriska fältet utgör en egen enhet.

5. Utarbetande av vårdrekommendationer

Jämfört med andra medicinska specialitet händer det i genomsnitt mera sällan att patienter som lider av psykiatriska störningar får gängse vård. En avgörande orsak till detta är den regionala variation i tillgänglighet och kvalitet som orsakas av små enheter.

Föreningen främjar utarbetande av vårdrekommendationer och utvecklar olika sätt att utvärdera hur väl man känner till rekommendationerna samt i vilken utsträckning de tillämpas.

Vårdrekommendationerna stakar ut högklassiga riktlinjer för användning av läkemedelsbehandling, andra biologiska behandlingsformer och psykoterapi samt definierar hur uppföljning av behandling ska ske.

6. Uppföljning av vårdresultat

Vårdresultat borde mätas regelbundet. Det är endast genom uppföljning av resultat av den vård som patienten har fått som man får kunskap om hur målsättningarna uppnås. Uppföljning av resultat ger möjligheter till ett fördjupat kunnande, vilket i sin tur leder till bättre resultat och mera effektivt utnyttjande av resurser. Det mervärde som tillfaller patienten blir i så fall större. Resultat ska följas upp under hela vårdprocessen. Informationsteknologi kunde utnyttjas mer aktivt i uppföljningen än vad som nu är fallet.

När det gäller kostnader för psykiatrisk vård går det inte att spara utan att kostnaderna flyttas till en annan instans eller nästa generation, som får lida. Bra vård kan minska de mänskliga och ekonomiska förluster som orsakas av psykiatriska störningar.

7. Satsning på arbetsförhållanden 

Utveckling av arbetsförhållanden är av stor vikt när det gäller rekrytering av psykiatriker och specialiserande läkare. En bra arbetsplats tar arbets-säkerhetsaspekter i beaktande på ett behövligt sätt både när det gäller instruktioner och i praktiken och erbjuder tillräckliga möjligheter till professionell utveckling och utbildning (2 arbetsveckor/år) samt hand-ledning. Synpunkter relaterade till verksamhet avsedd att upprätthålla arbetsförmågan och förebyggande av utmattning bör ingå i intern utbildning på arbetsplatsen och vara en del av utvecklingsprogrammet.

Arbetshantering bör uppmärksammas redan när resurser delas ut. Öppenvårdsenheter med mer än 15 000 invånare per psykiater gör det svårt att hantera arbetet och arbetsbördan blir alltför stor. Den växande arbetsbördan leder till ökad brist på kontinuitet vad gäller läkararbetskraft eller till kvantitativ och kvalitativ försämring av arbetsinsats per patient. Det borde finnas minst tre psykiatriker per enhet.

8. Integrering av psykoterapeutiska behandlingsformer i den offentliga sektorns verksamhet

Utveckling av kunnande inom psykoterapeutisk behandling är en väsentlig metod när det gäller minskning av den börda som orsakas av störningar. Inom primärvården är användning och behärskning av metoderna bristfällig. Den kunskap som finns inom specialsjukvården räcker inte heller alltid till när det gäller att välja och utnyttja metoder som lämpar sig för den offentliga sektorn.

Det borde vara möjligt att leda kunskapsutbildning från specialsjukvården och universitet. Sjukvårdsdistrikt och kommuner borde utbilda sin egen personal i användning av åtminstone någon form av tidsbegränsad psykoterapi. Möjlighet till producerande av psykoterapi inom den offentliga sektorn bör garanteras genom organisering av arbete.

9. Utvecklande av samarbetsformer för den privata och offentliga sektorn

I Finland producerar den privata sektorn tjänster som kompletterar den offentliga hälsovården, såsom långvarig psykoterapi. Integrering av tjänster är dock bristfällig och patienter har inte tillräckligt kännedom om hur psykoterapeuter kan kontaktas, vilken metod skulle passa för dem eller vilka möjligheter olika professionella grupper inom hälsovården har att ta sig an patienter.

Servicesystemet borde utveckla handlingssätt som lämpar sig för lokala förhållanden och som tar patientens behov av stöd bättre i beaktande. Psykoterapipolikliniker som specialiserar sig på utvärdering och hand-ledning kunde garantera ett smidigare samarbete mellan den privata och offentliga sektorn.

10. Tjänsteanvändare och autonomi

Patienten är en autonom individ. Målet för vård är att återställa patientens förmåga att fatta självständiga och ansvarsfulla beslut som begränsats av störning. Respekt för patientens självbestämmanderätt utgör en hörnsten i bra vård. Det bör uppmärksammas att begränsning av autonomi under vården i främsta hand gäller patientens förmåga att fatta beslut om inledning av vård. En person som lider av en psykiatrisk störning har samma rätt till medicinsk sakkunnighet som andra medborgare. Personer med psykiatriska störningar har samma rätt till arbete som andra, och metoder som gör det möjligt för dem att återgå till arbete bör utvecklas.

 

Källor:

Finlands Läkarförbunds strategi

WPA Madrid-deklaration (2005 års version): www.wpanet.org